marsvinsliv

I dag fick jag säga farväl till min älskade Garp.

Marsvinet som kunde sova hur djupt som helst men aldrig kunde sitta stilla i famnen. Marsvinet som skrek absolut högst i min flock. Hans frisyr var alltid rufsig och luggen stod rätt upp som på en papegoja.

Han blev sämre. Tappade ca 100 g på en vecka. Började snörvla, rann från näsa och ögon, ont i käken och trött. I söndags blev han slöare och det rann illa luktande sörja ur näsan. Det var inte värdigt längre för honom.

Han fick gräs i transportburen som han åt på vägen in. Hos vetrinären somnade han snabbt in liggandes i min famn.

Farväl och tack för att du bodde hos mig under så många år.

Glad Påsk önskar hela marsvinsgänget. Garp ville ej vara med som modell och Siri försökte bara äta upp blommorna så det är endast Majsen med på kortet!! Tur att nån ofrar sig och ställer upp för konstens skull=)

Så fort jag ser ett marsvin vill jag ta med det hem. Oavsett om det är en sorglig blocket annons el ett djur på Eragons. Vissa blir jag mer förtjusta i och jag har alltid nästan nån favorit på Eragons som jag går och suktar efter. Vem som helst förstår ju att det blir en ohållbar situation om jag skulle ta med alla marsvin jag ser hem.

Men vissa människor har ju 10, 15, 40 och 90 djur hemma??? Varför har jag bara några få?? Några fler skulle jag väll kunna ha?? Det finns ju så många utan hem....

Jag har ramar/regler för att det inte ska spåra ut och jag tar med varje marsvin jag ser hem. 

Jag vill ha minst 3 st. Detta för att jag aldrig igen vill behöva stå ett ensamt sörjande marsvin kvar när dess vän dör.

Jag känner att jag ekonomiskt, tidsmässigt och platsmässigt kan inhysa max 5 st permanent. Fler under en kortare period som jourhem el marsvinsvakt.

Jag upptäckte ju i början av februari att Siri hade problem med sitt kissande. Hon pep, kissade blod och hade täta trängningar.

Den 10 februari var vi på blåstjärna. Där såg man att Siri hade något man kallar segment i urinblåsan. Detta är en blandning av kalk och celler. Hon kom hem med smärtstillande och antibiotika.

Efter 2 v var vi på återbesök och man kunde då på ultraljudet se att segmentet var borta men att hon hade en förkalkning som satt fast i urinblåsans vägg. Dvs ingen lös urinsten. Detta var inget som man kunde operera utan jag fick med mer smärtstillande till henne att använda vid behov. Hon var då fortfarande bekymrad när hon kissade, hade täta trängningar men var helt klart piggare. Dock inte så pigg så att jag kände mig nöjd.

Jag fick rekomentationer av marsvinsbekantar att försöka ge alternativa mediciner då många hade fått goda resultat av det. Jag kände mig tveksam eftersom jag är utbildad innom skolmedicin och det känndes lite hokuspokus. Men beslöt mig för att prova ändå.

Sagt och gjort, jag läste på mig på http://www.blandmolnen.se/om-urinsten/ och beställde. Tyvärr tog det lång tid innan beställningen kom och jag började känna att det inte var etiskt försvarsbart att hålla henne vid liv i väntan på nått som jag inte viste när det skulle komma el om det ens skulle hjälpa.

Jag ringde i början av mars och grät en skvätt för Irene på Eragons då allt kändes så hopplöst, Siri rasade i vikt. Irene kände en tjej, Erika, som hade pillerna hemma till sina marsvin och jag kunde samma dag börja ge dom till Siri.

Nu börjar den riktiga sagan. Inom bara ett par dagar blev Siri markant piggare och hon är i dagsläget efter ca 1månads medicinering helt symptomfri. Hon är precis som sig själv och ökar stadigt i vikt. Om det är tabletterna el om det är tiden som har gjort nytta vågar jag inte svära på. Men att hon blev så tydligt bättre så snabbt när jag började med tabletterna att det borde vara dom som gjort så stor nytta.

Vad är det så jag har gett henne???

Hon får Allrodin-UTI Kn, Eurologist och Lysium. I början fick hon även Shilintong som jag fått av Erika men tyvärr strulade min egna beställning av det så mycket så jag fick aldrig några nya tabletter. 

Tabletterna är beställda från

Allrodin-UTI Kn – http://www.tiershop.de/ 
Eurologist och Lysium – http://www.petherbs.co.uk 

Jag är så glad över att min lilla gris mår så mycket bättre. Jag är så tacksam för det arbetet Ingrid (http://www.blandmolnen.se/ ) har gjort för hjälpa sin Nolte och som jag nu kunde ta del av för att hjälpa Siri.

I dag har det varit fantastiskt väder och jag var ledig. Fick ta tag i  att städa trädgården och plantera blommor.

Självklart hjälpte skrikisarna till så i dag blev det utomhus premiär för dem. Dock inte på gräsmattan för den har jag gödslat!

Men även framsidan är rolig att springa på, mycket yta och saker att undersöka.

I går var jag helt knäckt. Redo att ge upp. Men då klev en sann marsvinsvän in och styrde upp situationen. Jag är henne så tacksam och jag vet inte vad jag ska göra för att känna att jag betalar tillbaka till henne.

Även en för mig nästintill främmande människa kavlade upp ärmarna och engagerade sig i frågan att få Siri att må bättre.

Tusen tack Irene och Erika för eran hjälp i går. Ni gav mig  hopp !!

Hur Siri då mår?? Hon springer runt och skriker när det är matdags men äter för lite själv för att hålla vikten. Hon är så pigg så att det tar i mot ordentligt att avliva henne, men hon är inte så välmående så att jag känner att hon kan leva så här hur länge som helst.

Nu får jag se om våra nya återgärder förbättrar hennes hälsa. Men mer om vad vi har hittat på vid ett senare tillfälle. Nu tänker jag bara vara tacksam för hoppet ett litet tag.

Lite suddigt kort men modellen var som vanligt ovillig. Så här ser man ut om man är  vit, tandlös och äter rivna morötter själv!

Det är många frågor som väcks i mitt huvud efter att mina grisar varit så sjuka den senaste tiden. Vad har vi rätt att utsätta våra djur för när dom är sjuka? När räcker det? När gör vi för lite??

Efter vivan hade jag mycket ångest. Det känndes i efterhand som att det sista dygnet dygnet då hon var inlagd, utan vänner, smärtpåverkd, i en främmande miljö och med undersökningar var onödig. Jag vet att det inte hade kännts så om hon hade blivit hjälp utav allt vi utsatte henne för, om hon hade blivit frisk. Då hade det kännt värt det. Men det är alltid lätt när man ser tillbaka och har mer information än när man står inför något. 

När siri kom hem från sjukhuset var hon helt hysterisk. I normala fall är hon ett lätthanterligt och lugnt marsvin. Nu var hon helt hysterisk så fort man rörde henne. Sprattlade värre än nått jag någonsin sett och gick inte att lugna hur man än höll henne på lång stund. Hon hade blivit stucken en hel del och hade hanterats av för henne främlingar. Det tog 2 dagar innan hon lugnade sig.

Vad vill jag ha sagt? Det vet jag inte riktigt faktiskt. Kanske bara lindra mitt dåliga samvete över vad mina djur får stå ut med för att jag ska få ha dem i mitt liv. kanske försöker jag förstå vad mina gränser går i frågorna jag började inlägget med. 

Vad jag vet är att jag inte vill att mina djur ska få lida. Inte av sjukdom, inte av dålig omvårdnad eller av bristande kunskap. Jag vill att dom ska ha livskvalite.

Vad har vi då rätt att utsätta våra djur för? Vi styr allt i deras liv. Vad dom äter, hur rent dom har det, deras vänner och i och med det har vi stor inverkan på hur dom mår. Det är ett stor ansvar. Vi bestämmer i princip allt över dom. Då är just frågan över vad vi har rätt att utsätta våra djur för viktig.

När räcker det?? När våra djur mår dåligt har vi möjligheten att säga att det räcker, nu är det för plågsamt och inte längre värdigt för djuret. Det svåra är  att veta när den gränsen är uppnådd. Den gränsen verkar var olika för alla människor. En del verkar låta ekonomin styra. En del är villiga att kämpa länge. Andras gräns går tidigt.

När gör vi för lite?? Oron över att man inte har försökt tillräckligt mycket finns alltid hos mig. Den oron är starkt sammanflätad med oron över att jag låter mina grisar utsättas för alldeles för mycket endast för att jag inte tar beslutet att nu räcker det.

I dom kretsar jag rör mig i verkar det vara en självklarhet att ta marsvinen till veterinären när dom är dåliga. Det är en självklarhet att dom får vård precis som en hund el häst.